Jag har befunnit mig på en hel del chatter genom de 2-3 sista åren, det är ungefär den tid som jag har "haft kännedom" om internet. Mycket ligger bakom varför jag chattar så mycket men det hör inte hit.

Iaf en dag då jag satt på min dåvarande dataklubb (runt jul och nyår för ett år sedan) så kom jag i kontakt med Chagidiel. Han var en rolig, intressant och knasig person. Perfekt att chatta med. Inte några döda samtal här inte.

Det ena ledde till det andra och han ringde mig. Han ringde en gång, två gånger osv tillslut hade våra samtal blivit en del av vardagen. Varje kväll, varje natt och ibland morgon. Och ingen av oss verkade må helt dåligt av det heller, iofs min sömn gick åt skogen och hans pluggande till tentor var ju hopplöst.

Allt eftersom tiden gick så blev mina känslor gentemot honom från "chat kamrat" till "kär" förskräckligt för mig i och med att jag har haft dåliga erfarenheter från chattförhållanden tidigare. Ville inte detta. Skulle inte detta. Men vem var jag att lura mig själv? Jag blev kär i honom.

Dagen som vi blev tillsammans var över alla hjärtans dag förra året. Ronnie (Chagidiel) ringde helt uppspelt kvällen innan och berättade att ett samtal kostade endast 5kr och att man kunde tala hur länge man kände för, under ett helt dygn. Han sade att han skulle ringa upp vid midnatt och så gjorde vi och pussade och lade på. Sedan runt midnatt så ringer han och vi talar, talar, talar och talar. Natten går och sedan kommer mitt erkännande. "Jag är kär i dig, Ronnie". Han säger detsamma. Jag kommer fortfarande ihåg hur underligt det kändes. Tankarna om oss, ett vi på 160 mils avstånd. Skulle det hålla? För glad för att vilja tänka på det ägnade jag all min vakna tid åt honom och min skolgång. Jag talade med mina föräldrar om att åka ned till honom. Till Malmö över påskhelgen. Sagt och gjort. Jag åkte, med mycket ont i magen och så mycket nervositet att jag inte kunde äta något. Hemskt. Aldrig att jag vill känna så igen. Inte den osäkerheten som spelade genom mig.

Sista bytet var i Gbg, min mage var än mer öm och jag mådde lite illa. Boken jag försökte läsa var inte nog intressant för att hålla mina tankar på avstånd. Tankar som; "Kommer han att tycka om mig?", "Vad händer? Är detta slutet? Är detta början? Kommer han att lämna mig kvar på perrongen eller?" ni kan nog gissa. Mest negativa funderingar om mig själv och nyfikna om honom. "Är han så söt som jag föreställt mig honom?".

Nåja, efter 3 timmar från Gbg så var jag framme. Med ett stadigt tag om min väska kliver jag ned på perrongen och går in på fiket för att vänta 20 min, Ronnie kunde inte komma och möta mig direkt då han hade en viktig redovisning på universitetet så han skulle komma lite senare.

Jag köper mig en coca cola som jag inte dricker en droppe ur och sedan väntar jag. Ser mig nyfiket om och försöker pränta in varenda liten detalj för att sedan kanske kunna fly in i de små vrårna.

Sedan ser jag någon i svart skinnrock och krulligt hår komma gåendes genom vänthallen. Han stannar upp och ser sig omkring med en letade blick. "Min Ronnie", säger jag och fram och möter honom.

Det jag gjorde där känns om i en dröm. Men jag ångrar det inte det minsta.

Under de kommande 10 dagarna så föll jag än mer för honom. Jag träffade hans familj, hans vänner och vi utforskade staden och gick på några fester. Underbart! Helt underbart var det fram till farväl. Som jag bölade när jag skulle åka tillbaka, det var hemskt. Riktigt klamrade mig fast vid honom. Kvällen innan hade vi legat och talat om oss. Jag skulle tala med mina föräldrar om att få flytta ned. Jag trivdes inte i min by och jag skulle börja gymnasiet till hösten. Vi skildes och jag gräl floder. Tiden som kom var hemsk. 2 månader innan jag skulle få se honom igen. Nu var det bara för min del att plugga järnet. Mina betyg såg hemska ut och det var tal om att få gå om. Mamma och pappa sade att de lät mig flytta på ett villkor. Att jag fixade skolan och skärpte mig. Jag har aldrig sett mig plugga häcken av mig så på 2 månader. Men det var det värt. I och med det som jag gjorde så så flyttade jag till min pojke den 13:e juni 1998. Från Älvsbyn, Norrbotten ned till Malmö, Skåne.

Nu var det jag och Ronnie. Silla och Chagidiel var inte bara en saga på nätet längre. Vi existerade. Vi var ett riktigt par! Den underbaraste känsla som jag någonsin har känt.

Nu bor vi fortfarande tillsammans och på lördag firar vi 1 år. Kan inte tänka mig det. 1 år!! Vi bor tillsammans från första stund som jag flyttade ned och det har fungerat fram och tillbaka. För det mesta fram. Men det enda jag bryr mig om är att vi fortsätter att vara ett vi

Tack för ordet!

Ida

1999-02-18